jag har precis tagit ett beslut. jag ska göra mitt bästa för att ägna ännu mer tid åt min son trots att jag haft en tuff dag/vecka på jobb. han kan faktiskt inte rå för det eller straffas för det, han är min prins, jag har satt honom till världen. jag ska verkligen försöka leka mer med honom. jag intalar mig själv att det jag gör är nog, men har så sakta börjat tvivla, framförallt genom vissa saker som han själv säger till oss och andra. han har en poäng i det han säger. ska fan inte sätta mig vid den där jävla datorn förrän det är dags för honom att sova... fan jag älskar ju honom, då ska jag väl försöka ägna all min vakna tid åt honom oxå.... det är ju inte så lång tid kvar till jag bara har honom varannan vecka, då måste jag ju passa på... fy vad ont i hjärtat jag kommer att ha sen när jag inte KAN leka med honom varje dag... det kommer att göra ont... så så fort jag hämtat honom ikväll så ska jag först gå en lång runda med honom o hundarna o leka jätte-mycket ute.. han ska få göra det mesta av det han vill... sen ska vi busa o mysa hemma innan han ska sova. så ska jag göra! hej hej

Fan, får inte tag på barnvakten som är min syrra.. har försökt i flera timmar... både hemma, på mobilen o försökt med hennes snubbe.. börjar fan bli riktigt orolig.. det är säkert ingen fara men jag vill ha tag på honom och henne NU!!!!!!!!!!!!! måste prata med min prins... känslan blir ju inte bättre av att hon skickat ett mail i natt med sina egna observationer och slutsatser... vi är fan bra föräldrar till vår prins, han kunde inte ha bättre föräldrar. Självklart skäller jag på honom när han gör något dumt eller pajar grejer, men vadå? ska jag inte kunna göra det?

FICK TAG PÅ DOM NU... Så jävla skönt...dom hade bara sovit.. puuh...

hej hej